Imorgon är det alltså dags för Apples keynote, och trots att ingen egentligen vet vad som komma skall så är det ju alltid en med en särskild känsla i kroppen vi väntar in klockslaget då det nya ska presenteras. Och trots att jag inte just nu har för avsikt att köpa en ev. ny iPhone så är det alltid, så här kvällen innan, lite som när barnet väntar på julafton, och värre blir det, ju närmare vi kommer 19.00 imorgon.

Jag vet att jag inte är ensam om detta, det kan väl t.o.m. klassas som en av Apples största styrkor, engagemanget hos en stor del av användarna – drivet, viljan att ha koll på det senaste. Ibland är vi på gränsen till fantastiskt fanatiska, och sätter, nästan medvetet, upp skygglappar för att skärma av oss från allt annat.

Det finns förstås olika grader av detta, det sträcker sig från en sund förälskelse, till en ganska osund besatthet. Men det är ju också en del av charmen.

Vilka andra mobiltillverkare har lyckats fånga ett sådant färgstarkt spektra av människor i sådan hängivelse och hänförelse?

Vilken är din känsla inför morgondagens keynote?

Ända sedan jag fick min första iPhone har min fru tyckt att jag använt den lite väl mycket. Det första jag kollar upp när jag vaknar är de eventuella pushmeddelanden som dykt upp från någon twitterkontakt i Echofon, eller via exempelvis MSN i BeejiveIM.

Under dagen följer jag sedan mitt twitterflöde konstant. Jag använder den också till att fotografera och efterbearbeta bilder som jag sedan skickar upp på min fotoblogg.

Jag kollar upp recept för att få inspiration till dagens matlagning.

Jag godkänner era bloggkommentarer, och detta inlägg är skrivet helt och hållet på min iPhone.

Jag skriver ner mina tankar om kommande blogginlägg, eller om boken jag just läser.

Jag spelar in mina TV-program.

Jag använder Spotify tillsammans med en FM-sändare i bilen, och med telefonen på en klockradioliknande docka i köket osv osv.

Telefonen får sällan någon vila.

Jag förstår min fru. Men hon har inte förstått mig. Förrän nu. När jag skaffade ny telefon häromveckan fick hon min gamla. Jag hoppas hon faller in i samma beroende som jag. För balansens skull.

Hur beroende är du?

Som den litteraturnörd jag är ser jag till att hålla lite koll på vad som händer i bokbranschen, så när det händer gemensamma saker inom både iPhone- och bokvärlden så tänds en liten gnista inom mig.

Det här är året då bokbranschen vågar ge sig ut på lite mer hal is, och vågar segla på okända vatten. Ja, ni kan klyschorna. Ett antal elektroniska läsplattor har nu släppts i Sverige, och enligt återförsäljarna har de sålt ganska bra. Man tror att konsumenterna är redo för läsplattan, eller åtminstone för den elektroniska boken. För e-boken är mer än specifika och ändamålsenliga läsplattor som bara kan en sak, nämligen att presentera en bok på en skärm. Även mobiltelefonen fungerar i många fall som e-boksläsare. Till iPhone finns exempelvis Stanza som är en utmärkt app för läsning. Dvs om man står ut med storleken på skärmen.

När författaren Daniel Åberg släppte sin andra roman Vi har redan sagt hej då så såg han till att göra den tillgänglig för bland annat iPhone, genom ovan nämnda Stanza. Jag har läst stora delar av den på min iPhone, och det fungerar förvånansvärt bra, även med längre sträckläsning, och även om jag i vissa avseenden är konservativ gällande bokens traditionella format, så kan jag se att det finns en framtid i detta. Och i och med att vi får iPad så är min gissning att många fler böcker kommer läsas på Appleprodukter framöver.

Det verkar dessutom som om bokbranschen till viss del håller med. Flera förlag, däribland Piratförlaget, Norstedts och Ordfront har släppt ett antal böcker som separata appar i app store. Dessutom har författarna Sölve Dahlgren och Unni Drougge gjort detsamma med sina verk.

I mitt tycke ligger många av dem lite högt i pris, ofta mellan 99 kr och 149 kr, medan Drougges och Dahlgrens böcker ligger på det lite mer humana priset 28 kr. Jag inser att priserna förmodligen kommer justeras något, att man i ett ingångsskede testar marknaden osv, men läsupplevelsen på en iPhone jämfört med en pocketbok gör att de högre priserna inte känns motiverade. Jag hoppas dock på att få testa läsningen på en iPad inom en snar framtid. Jag kanske ändrar inställning då.

Det viktiga är ändå att det händer saker, och det faktum att man från förlagens sida ser en marknad på den plattform vi iPhonefantaster tenderar att älska gör att åtminstone jag känner att jag gjort rätt val gällande min mobil.

Hej alla iPhoneälskare. Häromdagen pratade jag med en iPhone-kompis om den nya kultur som uppstått oss iPhone-ägare emellan. Vi byter apptips och information om oss själva via Gowalla och push så det står härliga till. Lite som när jag var liten och bytte bokmärken med mina kompisar. Jag gillar ju det där (vet att inte alla gör det). Det är trevligt att byta tips och upplevelser med varandra. Därför tänkte jag dela med mig av de appar jag gillar mest just nu, så får ni dela med er av era. Sånt som man gör, iPhoneälskare emellan.

1. Baby Skratch: Gör din egen hit med din kompis röst som hjälp. Har hittills funkat jättebra som partytrick!

2. Gowalla: Med Gowalla blir världen så liiten…jag gillar att man kan se vilka som varit på stället innan.

3. IMDb: När man sitter på tunnelbanan och vill se en film eller när man undrar vad den där sjtärnan i den där filmen hette nu igen..fantastiskt koncept och underbart att ha med sig i telefonen!

Sådär! Fram med era favoriter! Det kan vara appar, upplevelser, eller vad sjutton som helst…come on!

Ibland känns det som att icke iPhone-användare använder ”dåligt batteri” som argument för att inte köpa en iPhone. Själv har jag aldrig tänkt på att iPhone har ett dåligt batteri. För mig faller det sig naturligt att koppla in telefonen till datorn både när jag kommer till jobbet och när jag kommer hem. Så jag har aldrig haft något problem med batteriet (ok, bortsett från mitt första inlägg). Och så är ju iPhone en telefon du använder mer än vanliga telefoner – till internet, spel, appar, musik – naturligtvis drar den mer batteri än en vanlig telefon. Men vill du ha Apples alldeles egna batteritips om iPhone, så har de plitat ner dem här.

Efter att Facebook fått push och jag börjat använda Gowalla har mitt liv blivit något push-påverkat. Jag ser telefonen lysa upp i ögonvrån och måste veta vad som händer. Vem som checkat in. Vad som hänt på Facebook. Nuförtiden vet jag ju vad som händer de flesta. Precis hela tiden – alltid uppdaterad. Checked in at Slussen. Checked in att Hyper Island. Checked in at home. Push, push, push.

Så blev jag ifrågasatt häromdagen. Det var en kollega som frågade: ”Varför berättar folk för hela Facebook att de sitter på kontoret? Har ätit en apelsin? Allså seriöst, vem bryr sig?”. Han förstod inte grejen med Facebook, Twitter och Gowalla (och andra liknande fenomen). Jag kunde inte förklara grejen med Facebook, Twitter och Gowalla (och andra liknande fenomen). Ändå hade jag just checkat in på Sacre Coeur via Gowalla, berättat för både Facebook och Twitter via TweetDeck att det är ca. 40°c skillnad mellan Stockholm och Lanzarote (just hemkommen från det sistnämnda resmålet). Jag är fullt medveten om att informationen inte bekommer någon. Ändå uppdaterar jag. Alla gör ju det. Vad är grejen?

Just som jag satt och försökte formulera mitt svar fick jag ett pushmeddelande. Och ett till. Och ett SMS. Så ett push-meddelande till. De avlöste varandra och varade i fem minuter. Jag hade fått två festinbjudningar i samma kvarter där jag just checkat in, det var någon som kom på att det var länge sedan sist och ville komma förbi Sacre Coeur, en annan som välkomnade mig hem, osv. Det var ju helt fantastiskt. (Och kollegan tyckte jag var rätt cool trots allt).

Men sådan här överflödig information bekommer ju bara vissa och gör andra irriterade. Det blir lätt infekterade diskussioner i ämnet (och jag har alltid svårt att finna ett ordentligt svar).

Vad har ni läsare för åsikter, vad är bra och vad är dåligt med push? Finns det ”bra uppdateringar” och ”dåliga uppdateringar”? Personligen är jag nog väldigt selektiv. Jag läser det som är intressant och bryr mig inte om resten. Finns det någon som tycker ALLT är att förkasta som skräp? Och till er som är lika pushiga som jag själv är – hjälp mig hitta ett vettigt försvar för onödiga uppdateringar!

Den roliga serien ”What if iPhone had…” från företaget Ocean Observations är tillbaka. Serien handlar om de där extra funktionerna man skulle vilja se på sin iPhone och denna gång handlar det om dashboardwidgets. Om du missat de två tidigare filmerna så hittar du dem här och här (YouTube).

Suzanne har tidigare skrivit om olika case och fodral till iPhone. Men jag tillhör en av dem som inte är mycket för fodral och skydd och snören och allt vad man nu kan sätta på sin telefon. Det får mig att tänka på nittitalet och sådana där skinnfodral som man hakade fast i bältet. Trenden är ju lite på väg tillbaka, ungefär i samma takt som telefonen har fått ett värde igen.

Men det finns en poäng med att skydda sin telefon. Jag läste någonstans på något av alla Mac-forum om en person som filmade med sin iPhone och tappade telefonen i toaletten. Det häftiga var att telefonen fortsatt filma och fungerat utmärkt efteråt. Nu hade telefonen i fråga ett skydd på sig, vilket antagligen var avgörande.

Det kanske helt enkelt är på tiden att kapitulera inför fodralen. Det finns ju otaliga sätt att ha sönder sin telefon på. Jag har testat ett tiotal, mycket framgångsrikt om jag får säga det själv. Förra sommaren något extra framgångsrik. Den första la jag ner i min låtsasficka på jackan, ni vet den där fickan som inte finns men som sitter precis bredvid den riktiga. Den andra letade jag efter en hel morgon, var ju så säker på att jag pratat i den på kvällen. Så tar jag en klunk vatten och ana min förvåning när det visar sig vara ett glas ”vattenmobil”. Den tredje låg i jackfickan när jag la jackan i tvättmaskinen.

Hur har ni sönder era telefoner och hur skyddar ni dem? Jag behöver alla tips!

Min iPhone är helt oslagbar och det har fått mig att reflektera över tidigare oslagbara teknikupplevelser…

Minns ni bussresorna med den portabla CD-spelaren? Skivan hoppade, hakade upp sig, spelaren avfärdade skivor men man accepterade det och var nöjd. Det var ju bättre än kassettband. Man kunde hoppa över en hel låt utan att spola, spara massa tid, lyssna på samma låt om och om igen, blanda låtar med Random, en fantastisk uppfinning.

Sedan minns jag alldeles särskilt min första mobiltelefonupplevelse och tillika mest oslagbara teknikupplevelse. Det var år 1989 och jag var på väg till Sälen med familjen. Farsan hade köpt en jättetelefon för 13 000 kr (!) och resterande familjemedlemmar saknade helt förståelse inför detta vidunder. Men snart skulle vi förstå mycket väl…

Utanför Borlänge kör vi in i ett oväder, ja, det var som att köra rätt in i snövägg. Och så händer det som händer i snöoväder – bilen framför oss sladdar och åker runt, runt, runt i båda filerna och vi bara sitter där med andan i halsen tills bilen far rätt ner i diket. Det var då farsan konkade fram jättemobilen och ringde 90 000. Som tur var klarade sig alla i bilen bra och hade gjort det med eller utan mobiltelefon. Men ändå, vi hade en telefon. Vi var först på plats. Vi var pionjärer. Bilar stannade, parkerade längs väggrenen och snart var olyckan glömd – vi hade en telefon utan sladd, tung som en hel 5–kiloshantel och med den hade vi ringt 90 000. Ett rungande: woow!

Hur många funktioner som än pumpas in i iPhone så kommer den upplevelsen förbli oslagbar. Tänk vad många liv mobiltelefonen måste ha räddat efter år 1989. Tänk vad tiden går snabbt ändå. Och tänk att min iPhone är en telefon också, jag glömmer bort det ibland.

Så medan du sitter och väntar på din sprillans nya iPhone 3GS kan du ju klura på vilken som är din mest oslagbara teknikupplevelse.

Den enda bärbara dator jag har är en niotummare med linuxsystemet Ubuntu. Ända sedan släppet av iPhone OS 3.0 har jag försökt få igång internetdelningen på den. Jag har sökt info om hur man gör. Inget har fungerat. Jag har knackat kommandon i terminalen in absurdum, men det har ändå inte lett till någonting annat än att min irritation vuxit. Flera gånger har jag varit på bristningsgränsen, i upplösningstillstånd. Jag har t.o.m. övervägt, och överväger fortfarande, möjligheten att slänga ut Ubuntu och trycka in Windows XP istället. Det vore för mig likställt med ett evolutionärt steg bakåt, men internetdelning är en sådan sak som jag bara vill ha igång, kosta vad det kosta vill.

Den här helgen bad jag svärfar ta med sig sin laptop till landet. Här skulle vi testa den iPhonefunktion som jag saknat allra mest. Under fredagskvällen satte jag mig med datorn. Svärfar skulle boka en golfrunda på nätet. Jag var övertygad om att det skulle gå. Bombsäker.

Den säkerheten skulle strax få sig en törn. Bluetooth fungerade absolut inte. Datorn fick ingen IP-adress.

Dessutom var datorns iTunes inte uppdaterat till senaste versionen, så via kabel fungerade det inte heller. Trots min tidigare bombsäkerhet var jag inte förvånad. Ett sista försök gjordes, fast denna gång ignorerade jag datorns inbyggda bluetooth och satte i min USB-apdapter istället. Jag trodde verkligen inte att det skulle fungera, men allt såg faktiskt ut att gå vägen. Datorn kopplade upp, och det fungerade till sist. Jag var nöjd och drog en lättnadens suck. För säkerhets skull utsatte jag uppkopplingen för ett riktigt test när jag upgraderade iTunes. Nu sitter jag vid datorn och skriver detta med internetdelning via USB-kabel. Det är fantastiskt. Fantastiskt att man kan göra en heltidssysselsättning av att försöka få alla prylar i sin tekniska arsenal att fungera ihop utan problem.